den kollektiva tröttheten

är det något som får mig att känns gemenskap förutom konserter eller att umgås med goda vänner
är roligt nog den surmulna gemenskapen  i kollektivtrafiken tidigt på morgonen
på något sätt så avdramatiseras morgonens umbäranden och lidanden när man ser andra arma satar i samma situation.....

det må vara mörkt
regna
vara halt
men det känns inte lika djävligt som om man stått och väntat på bussen ensam
nackdelen är att sittplatserna på bussen är få, och med det tunnelseende folk får när de är trötta
är man ( speciellt jag) inte särskilt förstående för varför Rosmarie 55+ flåsande får tränga sig först i busskön när resten huttrat där i  tio minuter

om blickar kunde döda, skulle hon fallit i en spastisk dödskramp och aldrig rest sig upp från asfalten
andra "om blickar kunde döda" episoder som finns vid trötta dagar är dragspelsmannen( som spelat samma låt om och om och om igen i en aldrig ändande lång serenad som han skarvat ihop så att det inte finns ett slut) med ett dragspel nedtryckt i halsen

dagens tacksamhet, är att jag  har livlig fantasi att fröjdas med och som räcker gott och väl om man haft en dålig dag:)